Så många tankar så många känslor så många rädslor vi bär på, enbart på grund av ovetskap. Jag känner mej så velig, osäker, jag saknar tvåsamheten men ändå vill jag inte ha den, jag vill leva med någon samtidigt som jag inte vill släppa in någon. Det enda jag vet är att jag har fått en fruktansvärt rädsla för att släppa in någon i mitt liv igen, den smärta jag har känt vill jag aldrig mer gå igenom, dem tårar jag har fällt vill jag aldrig mer ska rinna på min kind. Min enda lösning på min rädsla är att leva helt ensam, men samtidigt är det en tanke med som skrämmer mej. Hur kommer man över en rädsla som präglar sej djupt i själen, när vågar man släppa in någon igen????? När man kommer till ett vägskäl i livet hur vet man vilken väg man ska ta, hur vet man vad som är rätt eller fel. Det gräver mej att det finns så många frågor men inga svar. Jag menar är det rätt så ska det ju inte vara svårt men varför gör man det svårt, varför inte bara släppa efter för känslan, våga drömma, våga leva, våga känna igen, andas in det vackra här i livet, varför kan jag inte släppa för den spärren, vad är det som är så skrämmande. Har vi alla en fasad vi gömmer oss bakom eller är det bara få som inte har styrkan att plocka bort masken, jag menar varje dag möter man människor alla bär på något vissa vågar stå upp för den dem är, o vissa gömmer sej. Jag gömmer mej bakom en kaxig attityd, jag vill klara allt själv, jag vill visa för alla att jag kan själv att det inte finns något som jag inte klarar, men när jag kommer till min ensamhet då kan jag vara den jag är, jag är liten o skör, jag kan gråta, jag kan med behöva hjälp men något i mej tar emot att be om hjälp. Men min största rädsla det är att släppa in kärlek innanför min mur jag har byggt upp, den har jag byggt högt så den som vill innanför får kämpa, för min rädsla sitter djupt, jag varken vill eller är redo för något i mitt liv, det enda jag är redo för i mitt liv det är vänskap, när någon kommer för nära det är då jag flyr in i mig själv o får taggarna utåt, för vad händer om jag släpper in personen i mitt hjärta, vilket jag redan gjort men som jag kämpar så hårt för att få bort, är man redo om man är rädd, kommer jag någonsin att släppa rädslan, o om jag släpper rädslan är det för sent då. Jag är mer levande idag än för några år sen men jag är även räddare för känslor, jag har blivit väldigt känsloundvikande, men egentligen vill jag kalla det för självbevarelsedrift. Så länge jag inte blandar in känslor i mitt liv så lever jag men frågan är hur blev jag sån här, var kommer rädslan ifrån, hur kommer man vidare? Men så länge jag har mej själv o mina vänner nära så lever jag på ett sätt jag klarar av....
pöss o kram
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar