Har ju kört timmerbil nu i två dagar, går bättre o bättre men har fortfarande mycket att lära mej men det är alltid kul att lära sej nya saker, men helst vill jag ju tillbaka till sågen men det finns ju inget jobb där, men jag trivdes med det jobbet det var kul, vi hade mycket kul när vi jobbade där. idag for vi till Hudik så lite shopping blev det lite nya kläder eftersom jag har så lite av det, eller kanske inte men jag älskar ju kläder men mest skor kan ju inte gå in i en skoaffär utan att handla något. Hela den här veckan har jag sett fram mot helgen skulle bli så kul men nu funderar jag allvarligt på att stanna hemma hela helgen o inte umgås med någon, tycker det har blivit så mycket liv av en liten sak så jag vet inte men har tappat lusten för att gå ut i helgen. nej nu ska jag bädda rent i löppelådan sen blir det sängen ska ju börja jobba fyra imorgon inte riktigt van vid det ja.

pöss pöss.......

Ja vad säger man det är inte lätt när det är svårt. Många tankar i mitt huvud ljuger man om man tiger som muren om vad man känner, om man inte vågar säga rätt ut att så här känner jag så här vill jag, eller är det bäst att tiga o bara vandra vidare, för risken är ju stor att jag lämnar ut mej för mycket vilket jag är så rädd för att göra, jag vill inte vara den sårbara jag vill alltid stå med fötterna på jorden o klara mej själv. Jag har alltid velat vara väldigt självständig o det är jag men jag vet att jag kan be om hjälp om jag behöver det men jag måste veta att jag kan klara mej själv för det är inte allt man kan be om hjälp om, ibland måste man få ha sin egen tid o sortera bort saker ur huvudet. Känslor kan vara komplicerade, det kan spela en ett spratt, en känsla kan komma oväntat o vid helt fel tillfälle. Man kan bete sej på ett konstigt sätt som kan såra andra men inte medvetet, man kan säga saker man inte menar men går det att förlåta, man kan agera på sätt som är fel men den stora frågan är går det att förlåta?? Går det att släppa en känsla utan att agera ut den, eller kan man mista något då. jag menar om man har en känsla av att något kan bli så bra men man gör inget åt det ångrar man sej då för man vet ju inte det kan ju faktiskt vara så bra som du trodde det skulle vara, är det en tanke som kommer att förfölja en, gjorde man rätt eller gjorde man fel.... F*n vad komplicerat man kan göra allt. En tanke kan man vrida tusen gånger o bara få det mer o mer krångligt, man får aldrig någon rätsida på det, tänk om allt kunde vara svart vitt vad lätt allt varit då. Tänk om man bara kunde skaka av sej, om man hade en av o på knapp på känslor allt hade varit så enklare då. jag blir ju definitivt inte klokare på att tänka o tänka, så nu packar jag mej i löppelådan!

Dem här är en stor del av mitt liv, kommer alltid ha en stor plats i mitt hjärta =) Det är personer jag aldrig vill vara utan jag litar på dem, jag vet vart jag har dem. Helgen har varit rolig men oxå lite konstig =) men det är väll som vanligt med mej, blir väll aldrig som det planeras. Det blir Torön till helgen för mej men sen måste jag ta det lugnt ett tag börjar bli lite mycket nu tycker även jag. Det finns vissa saker jag måste ta tag i som jag inte kan fly från längre. Det är dags att kliva i mina gamla skor igen även om vissa tycker jag är tråkig då men det får dem tycka, för jag vill inte vara en partypingla ibland är det kul men jag har lika kul nyktert....

pöss pöss

En helt underbar känsla har jag i kroppen, men vet inte hur jag ska agera ut den. Det jobbiga är att den här pirrande känslan jag har haft ett tag måste jag försöka få bort. När jag äntligen har träffat någon jag är villig att ge mitt hjärta till så har jag känslan att det bara är från ett håll. Jag trodde aldrig jag skulle våga släppa in någon igen efter O, men O kommer alltid ha en plats hos mej, jag kommer alltid att tycka om honom men det är det jag har med O det är fina minnen.

Idag har jag varit till frissa och gjort mej lite fin =), har fixat naglarna. Nu blir det sängen =)

puss puss.....

När vårsolen äntligen tittar fram så vaknar en del av kroppen som har varit sovande, jag har varit i dvala. Det var en person som sa till mej i helgen att jag inte behöver vara rädd för att bli sårad för jag släpper aldrig in någon så djupt att jag kan bli sårad, det fick mej att tänka till lite. Jag har gått o hoppats på något länge som aldrig kommer att ske som jag äntligen kan lämna bakom mig o inse att det var aldrig menat att vara. Hade det varit menat att det skulle bli något så hade jag kännt att känslorna jag hade var besvarade men det kände jag aldrig, det kanske är därför det är lättare att släppa. En del av mej är rädd men jag vet innerst inne att jag kommer våga släppa in någon igen bara det är rätt o tydligen har inte jag träffat den ännu. jag vet att det finns någon som klarar ta sej igenom min mur, jag vet att det finns någon jag kommer släppa igenom men man måste se mej för den jag är, jag kanske är mycket ute i svängen, festar till det med mina vänner men jag är singel, fri att göra vad jag vill jag skulle aldrig leva så här om jag hade ett förhållande, men just nu trivs jag med att gå ut o roa mej med mina vänner så jag är inte redo men vem vet vad som händer framåt det finns kanske någon som kan få mej att se en annan sida av livet för den har många. Så här roligt jag har det nu med mina vänner har jag aldrig haft, jag kan vara mej själv med dem o det är guld värt. jag vet att jag är en speciell person antingen hatar man mej eller så tycker man bra om mej, men det är sån jag är o det är så folk måste acceptera mej, för jag tänker inte ändra mej för någon, men jag vet vilka vänner jag har vilka jag kan lita på.

pöss i ljumsken......

Kom på en dum ide igår som vanligt, tänkte jag skulle vara en playboy kanin på halloween, vågar jag verkligen visa mej ute i detta =) tur att det är långt dit så jag hinner komma på något annat. Idag har det tvättats o städats lite matt i kroppen ännu men håller på att komma på bättringsvägen. Nu ska jag in i duschen för att tillbringa en kväll till med bruttorna o kolla fim =)
pöss pöss

Får man säga vad som helst, får man såra vem som helst, ska man bara förlåta o glömma när någon gjort en illa? Jag tycker det är så fel det bästa jag har i mitt liv skulle jag aldrig såra, aldrig vända ryggen, jag skulle aldrig baktala en vän o sen tro att allt är ok. Jag har många människor runt mej, men få är mina riktiga vänner det har jag bara en o henne skulle jag aldrig göra illa, gör någon henne illa så är det samma sak som att göra mej illa. Men hur snurrar det i tankarna som kallar sej för ens vän men änså kan vrida om en kniv i ryggen på en o sprida lögner, jag tycker inte det är ok jag hatar lögner ska man vara i mitt liv ska jag ha raka rör, säg till mej vad som är fel våga stå för vad man tycker o tänker . Dem som känner mej vet att jag säger alltid vad jag tycker o tänker, jag står för vad jag tycker är rätt eller fel, falskhet vill jag inte ha i mitt liv. Behandlar man mej som jag har blivit då finns jag inte kvar i deras liv, jag vill kunna lita på folk i min omgivning, jag vill inte att man ska vara rädd för mej, jag vill inte att man ska sprida lögner om mej, kom till mej, jag kanske är kaxig men jag har faktiskt en mjuk sida, men behandla mej aldrig som skit o kom med fler lögner. Sådana vänner är det ingen som vill ha, sådana människor blir alltid i slutändan ensamma.

pöss pöss

Snart ett år sen vi separerade, jag har aldrig erkännt öppet hur jag känner, men för varje dag som går så ångrar jag mitt val det går inte en dag utan att jag tänker på det. Men det var någon som sa till mej att jag måste släppa o gå vidare men det är inte alltid så lätt, men jag vet ju själv att för mitt eget bästa så måste jag annars kommer jag aldrig gå vidare. Jag vet att så länge jag känner som jag gör så kommer jag att stampa på samma ställe hela tiden, men som sagt det är inte lätt, jag menar han kom närmare mitt hjärta än vad jag har velat erkänna för någon för jag har alltid skakat av mej känslor men denna gången har det inte gått, jag vet inte men ju mer jag försöker få bort honom ur mina känslor desto ondare gör det. Där har jag svaret på varför jag är känsloundvikande, när jag får sprit i kroppen kan jag erkänna för då vet jag att folk tror att det är fyllesnack, att det bara är att jag saknar en respektive, men innerst inne så vet jag att det inte är så, för då hade jag haft ett förhållande idag men jag är inte redo på länga vägar. Eller så kan det vara så enkelt att jag saknar honom just nu så mycket för jag vet att jag kunde vända mej till honom med allt, just nu hade jag behövt någon att berätta allt för, men jag kan inte skriva ner här för det är andras privata jag lämnar ut då, men det är tungt att bära o jag vet att han hade förstått han hade hjälpt mej, jag vet faktiskt inte vem jag kan vända mej till som kommer förstå man måste veta om mitt förflutna för att förstå hur och varför jag reagerar just som jag gör på denna situation. Men jag kan säga en sak ju mer jag hör om andras förhållande får mej att vilja vara ensam, jag försöker hitta en väg för att förhindra det som kommer hända men det finns inget jag kan göra det enda jag kan det är att stå brevid o se på hur något jag vill ska fortsätta kommer att braka. Just när jag kommit upp på fötterna så splittras allt runt omkring mej o det finns inget jag kan göra, jag vet att många kommer missuppfatta detta jag skriver men jag skulle så gärna vilja skriva vad som hänt för att folk ska förstå men jag kan inte det.

pöss, pöss........

På utsidan dansar hon som ingen annan ser, älskar hon som om hon aldrig blivit sårad och lever som om himlen fanns på jorden. På insidan tänker hon att hon aldrig kommer bli lycklig igen, är sårad som om hon aldrig blivit älskad förut och lever som om hon redan varit död. Är det så det är för vissa kanske allt stämmer för mej stämmer en del, jag har en sida jag visar utåt det är den som alla ser som lever o är lycklig, en viss del av mej lever som om jag aldrig blivit sårad men det har jag aj som jag har bränt mej men det är väll därför jag har blivit så känsloundvikande som jag är, o det är synd för det är jag själv som förstör för mej, det är jag som stänger ute kärleken, för ju mer man försöker ta sig igenom min mur desto hårdare slår jag tillbaka. Men sen samtidigt så trivs jag med det jag har, jag har jättekul med mina vänner jag lever dag för dag o jag njuter, men det är väll som Björn Skifs sjöng "dagarna o kvällarna då lever jag trivs med mitt jobb har kompisar att snacka med det flyter, hittar alltid på någonting, gör vad jag vill, men det blir alltid värre framåt natten efter alla ljus o alla skratten" det är väll lite så. Det jag gillar med att vara singel det finns inga krav, dem krav det finns dem sätter jag själv, jag gör vad jag vill, när jag vill o hur jag vill. Dagen man träffar någon ska man inte jäkta fram den kommer för alla o när det är rätt då är det inte svårt, så lev den stund man har för den är bara tillägnad en själv.

Så många tankar så många känslor så många rädslor vi bär på, enbart på grund av ovetskap. Jag känner mej så velig, osäker, jag saknar tvåsamheten men ändå vill jag inte ha den, jag vill leva med någon samtidigt som jag inte vill släppa in någon. Det enda jag vet är att jag har fått en fruktansvärt rädsla för att släppa in någon i mitt liv igen, den smärta jag har känt vill jag aldrig mer gå igenom, dem tårar jag har fällt vill jag aldrig mer ska rinna på min kind. Min enda lösning på min rädsla är att leva helt ensam, men samtidigt är det en tanke med som skrämmer mej. Hur kommer man över en rädsla som präglar sej djupt i själen, när vågar man släppa in någon igen????? När man kommer till ett vägskäl i livet hur vet man vilken väg man ska ta, hur vet man vad som är rätt eller fel. Det gräver mej att det finns så många frågor men inga svar. Jag menar är det rätt så ska det ju inte vara svårt men varför gör man det svårt, varför inte bara släppa efter för känslan, våga drömma, våga leva, våga känna igen, andas in det vackra här i livet, varför kan jag inte släppa för den spärren, vad är det som är så skrämmande. Har vi alla en fasad vi gömmer oss bakom eller är det bara få som inte har styrkan att plocka bort masken, jag menar varje dag möter man människor alla bär på något vissa vågar stå upp för den dem är, o vissa gömmer sej. Jag gömmer mej bakom en kaxig attityd, jag vill klara allt själv, jag vill visa för alla att jag kan själv att det inte finns något som jag inte klarar, men när jag kommer till min ensamhet då kan jag vara den jag är, jag är liten o skör, jag kan gråta, jag kan med behöva hjälp men något i mej tar emot att be om hjälp. Men min största rädsla det är att släppa in kärlek innanför min mur jag har byggt upp, den har jag byggt högt så den som vill innanför får kämpa, för min rädsla sitter djupt, jag varken vill eller är redo för något i mitt liv, det enda jag är redo för i mitt liv det är vänskap, när någon kommer för nära det är då jag flyr in i mig själv o får taggarna utåt, för vad händer om jag släpper in personen i mitt hjärta, vilket jag redan gjort men som jag kämpar så hårt för att få bort, är man redo om man är rädd, kommer jag någonsin att släppa rädslan, o om jag släpper rädslan är det för sent då. Jag är mer levande idag än för några år sen men jag är även räddare för känslor, jag har blivit väldigt känsloundvikande, men egentligen vill jag kalla det för självbevarelsedrift. Så länge jag inte blandar in känslor i mitt liv så lever jag men frågan är hur blev jag sån här, var kommer rädslan ifrån, hur kommer man vidare? Men så länge jag har mej själv o mina vänner nära så lever jag på ett sätt jag klarar av....

pöss o kram