Fias lilla tankevrå

var ju ett tag sen nu jag skrev, mycket har hänt, jobbar ju nu känns så skönt att få tjäna lite pengar var ju ett tag sen jag jobbade. Pratade med en vän häromdagen som berättade att hon beundrade mig o min fråga var varför det? Svaret jag fick var att hon hade aldrig träffat någon som jag, är det något jag vill så ser jag till att göra det o jag ger aldrig upp, hon sa att det finns inget som jag inte klarar, men det finns det men det är något många inte får se, det är att ge bort mitt hjärta o lita på någon annan, jag menar jag vet hur det känns när hjärtat brister o själen skriker på hjälp, o jag vet vilken hård o jobbig väg det är tillbaka. dagen jag lämnade O lovade jag mej själv att aldrig trilla dit igen att jag alltid skulle ha koll på mina känslor att ingen skulle få mej att tappa fotfästet, ingen skulle få ta sej igenom muren jag byggt upp, men ack det har ju hänt, men jag hade inte träffat honom på flera månader men träffade honom nyligen o till min stora ilska så fick jag alla känslor i min mage att slå backut igen, jag som hade tagit beslutet att det var över att känslorna var borta för att jag inte träffat honom men så fort jag såg honom så kom allt tillbaka. den här personen sa till mej att träffar jag bara rätt så kommer min mur att försvinna o så är det nog, men någonstans i mig är jag rädd för att känna som jag gör för honom för jag vet inte om det är besvarat, jag vet att för honom finns det inget jag inte skulle göra o det skrämmer mej för jag lovade ju mej själv att aldrig mer känna så, jag lovade mej själv att alltid vara självständig o inte ge efter för något. Men med honom räcker det att jag hör rösten på för att jag ska tappa fotfästet, o en del av mej vill bara åka dit o säga vad jag tycker, tänker o känner, men en annan del vill inte det. jag vill det för att för första gången på länge så vill jag säga att jag är någons flicka, jag vill inte vara vem som helst flicka jag vill vara hans, men en annan del vill inte för jag är inte säker på var jag har honom vad han känner han kanske bara känner vänskap o då vill inte jag förlora det. Men en del av mej är fortfarande rädd för att bli sårad, men jag vet ju vad som händer även om jag trillar ner på botten igen jag vet ju att jag reser mig som alla gånger förr. Så mycket är jag att beundra, jag kan vara rak o ärlig o jag står för vad jag tycker men på en en sak faller jag, för det finns inget som skrämmer mig jag vågar prova på nya saker, vågar bjuda på mej själv, vågar göra bort mej men jag vågar inte när det väl kommer till känslor då blir jag rädd. För ett år sen lovade jag mej själv att kärlek var något jag inte skulle ha i mitt liv, utan det jag ville var att visa alla som en gång aldrig trodde jag skulle klara något, jag ville visa att jag är jag o att jag duger som jag är, jag ville visa att jag kan vara självständig att jag klara allt jag tar mig an, jag ville visa alla att jag var så mycket mer idag än vad jag var för tio år sen. men den här mannen har fått mej att längta, att vilja släppa in honom i mitt liv, att vilja dela allt med honom, att bara få vara med honom, att vilja dela mitt liv o mina tankar, mina känslor med honom. Jag trodde aldrig att någon skulle få mej att känna så igen, jag trodde inte det fanns någon som kunde få mej på fall igen, men det kommer när man minst anar det nu är det bara ett problem kvar, nu måste jag bara vandra vidare o komma över detta o släppa det jag känner.
pöss pöss