Fias lilla tankevrå

Nu var det klart börjar mitt jobb den 1:a Augusti, så mina planer var tänkt som så att håller ekonomin ska jag åka hem vecka 30 o hälsa på lite innan jag börjar jobba. Jobbarbiten den viktigaste i mitt liv är på väg åt rätt håll igen känns skönt nu att slippa gå o vända på alla ören för att lyckas få ihop det varje månad. jag har ju inte haft det alltför lätt det senaste året, men jag är lite nervös redan nu för vintern inget kul att köra timmer då men jag lär mig väll, finns inget som är omöjligt. En pusselbit i mitt liv är lagt. Dem andra pusselbitarna som ska vara där har jag nu gjort valet att inte ha, jag orkar inte med att bli besviken att inte veta var jag har någon, att bli kär, att dela mitt liv med någon annan, visst jag vill ha det men det gör så ont o då avstår jag hellre, jag klarar mig själv det är något jag måste intala mig hårdare när jag börjar blomma upp mina känslor igen, jag måste trycka bort hårdare än vad jag gör. Det roliga är att det är inte länge sen jag diskuterade med en väninna då jag sa att jag var rädd att jag inte var kapabel till att älska någon, men det kan jag, jag kan bry mig om någon annan, jag kan hjälpa någon annan när dem behöver det. men jag har tyvärr slutat tro på kärleken jag tror inte den finns, jag tror det är en idyll vi skapar för att klara oss i livet, för i allt det tråkiga som händer så måste man hitta styrkan o man hittar den i kärleken men för mej har den blivit det värsta som kan hända mig, jag är så rädd för att låta någon komma nära igen, jag vill inte vara med om mer nu. jag säger som jag sa till en god vän idag, det är så himla trist att komma hem till en tom lägenhet, att somna själv, att vakna upp ensam, att inte ha någon brevid sig vid alla tillfällen men jag gör hellre det än att leva med en person av fel orsaker. jag vill inte ha någon bara för att det ska vara så, utan ska jag ha någon ska det vara för att det är rätt. Men jag håller mig till det jag kan, o är det något jag kan så är det jobba, ta hand om mitt hem, o bara vara. Ibland måste man stanna upp en stund för att känna efter vad som är bra eller inte i ens liv, tyvärr har jag väll kommit fram till saker som mitt hjärta inte håller med om, men nej nu ska jag lyssna på mitt lilla huvud för jag vet att det har rätt mitt hjärta sätter mig bara i fler frågor. Men som en vän sa till mig att man styr inte över hjärtats val o det stämmer men jag kan gå emot mina känslor det blir bara en hårdare kamp men det är en kamp jag måste göra, för jag mår hellre dåligt ett tag än hela livet. det känns som jag har kämpat i motvind hela mitt liv, jag har aldrig haft det lätt, jag har gjort saker många inte trodde jag skulle klara, jag har visat mig själv o många runt omkring mig att jag var starkare än många trodde. det är en styrka jag har ärvt av min far för jag kanske inte växte upp med honom men jag har många likheter med honom. jag är en överlevare som aldrig ger upp precis som min far o det har jag bevisat så många gånger, men jag är trött på att kämpa. Ibland vill jag med bara skrika rakt ut att jag med behöver någon, jag behöver med en axel att gråta mot, jag behöver med skratta med någon. Många som läser min blogg måste tro att jag är en väldigt deppig person men jag är inte det, saken är den att jag får all glädje ur mig men när jag är ledsen så kryper jag in i mitt skal där ingen ser mina tårar falla o då får jag ur mej det här på bloggen, jag får inte ur mig det på något annat sätt för jag har inte det i mig att gråta inför någon, jag kan men det är jättesvårt för mig att ta bort mitt leende bland folk, jag har gjort ett val hur jag vill att folk ska se mig o det är något jag försöker leva upp till. Men just nu har jag ju lyckats med att falla för en man som inte känner samma som mig, det är något jag måste lämna bakom mig, mitt hjärta säger att jag inte ska ge upp ännu men mitt huvud har fattat att jag inte orkar mer, jag väntar på något som aldrig kommer ske. Men jag vet inte om det är frågan i det hela som är jobbigast, hur hade det blivit, hade det blivit bra eller hade det blivit pannkaka mellan oss, eller om det är så att jag helt enkelt tycker väldigt mycket om honom. Det han får mig att känna kan jag inte beskriva i ord men det kanske är så enkelt att jag känner som jag gör för att han är helt enkelt någon jag aldrig kommer att få. Allt som händer o sker i vårat liv har en mening men jag kan inte sluta fundera på vad var meningen med att vi träffades??????