

När jag vaknade imorse kom många tankar o minnen från det förflutna fina minnen men idag blir jag bara lite nere när jag tänker på det. Jag saknar en nära person som alltid stått mej nära men inte på dem senaste åren, jag saknar att få krypa upp i hans famn o viska "pappa jag älskar o saknar dej vad som än händer är jag din dotter", men jag vet att jag väntar på det omöjliga han är för stolt för att ta in mig i sitt liv igen, jag vet det eftersom det är en egenskap jag ärvt av honom. men vad som än hänt vad som än sagt så kommer jag att finnas här vad som än händer så är i alla fall jag din dotter o det är jag stolt över. Många som vet hur det är kommer tycka detta är konstigt att jag vill ha honom i mitt liv men han är min far o det är jag faktiskt stolt över o när folk säger att jag är lik honom blir jag faktiskt glad för minnena jag har är fina, det är dem jag vill komma ihåg, men jag vet att han har gjort saker när jag var liten med som många inte tror jag kommer ihåg men det gör jag, men jag vill inte erkänna dem, jag tror han gjorde det som han trodde var bäst för mej då jag tror inte han förstår vilket ståhej det blev o vad det kunde bli när jag växte upp, men det som har hänt i min tonår skyller jag inte på honom som många gör det kanske var delvis den händelsen som spelade in lite men jag kommer aldrig anklaga honom för något för allt jag har gjort har varit mina val. Skulle jag få ett samtal om att något hänt skulle jag inte tveka en sekund jag hade varit vid hans sida även om inte han var det för mej så kommer jag alltid finnas för honom, för pappa är alltid pappa. Skulle det omöjliga ske så står jag med öppna armar.
pöss pöss
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar