Fias lilla tankevrå

Suttit o läst genom min gamla blogg , mådde inget vidare jag, rädslor som jag trodde försvunnit kom upp till ytan igen, minnena av hur jobbigt det var att ta sej upp kom tillbaka, mycket jag skrivit är vettigt men när ska jag våga släppa rädslan. Jag menar jag skrev det viktigaste i ett förhållande är att man hittar rätt man, någon man kan dela glädje o tårar med, någon man kan vara bästa vän med men ändå dela en passion med, nägon man kan växa sig stark ihop med.. Visst saknar jag någon att dela min vardag med men jag brukar ju tänka om då o vända på det o inse hur ont det kan göra att dela den med någon. Men jag vet att den dagen det är rätt så ska det inte vara svårt, för kärlek är den finaste gåvan man kan ge någon, dela med någon, hjärtat man ger bort är värt mer än något annat och är det rätt så vårdar man varandras hjärta som det förtjänar att bli vårdat, jag vet ju allt detta men när jag träffar någon som kommer nära mitt hjärta så blir jag så fruktansvärt rädd att jag låser mej o vägrar låta någon komma in i mitt hjärta. Egentligen är jag en stor mes för när det väl kommer till att dela mitt liv med någon då blir jag så rädd, rädd för smärtan det kan orsaka, rädd för att bli sårad, rädd för att bli sårbar inför någon, rädd för att inte klara mig själv, rädd för att såra någon annan, men ändå är jag rädd för att leva ensam hela mitt liv även om tanken slagit mej ett par gånger, för många gånger så har jag frågan, finns det verkligen en rätt man jag ska leva med eller är det så att jag ska leva ensam. Visst hade det varit skönt att få komma hem till någon, att få dela mina tankar med någon, få dela mitt hjärta min kärlek med någon, men som sagt jag vet att jag byggt en stor mur runt mej men det är för att skydda mej själv, det finns en som har börjat riva muren men jag känner inte personen men han är trevlig, snäll, ingen vet vart man hamnar i framtiden det enda jag vet är att jag måste gå försiktigt fram, oavsett om det är kärlek eller vänskap, för rädslan jag har försvinner inte över en natt, jag måste lita på personer som ska vara i min omgivning, jag måste lära mej att det finns säkert någon som klarar av att leva med mej, som kan tycka om mej som jag är. Jag har ju alltid haft en tanke att jag är en svår person att leva med men jag tror inte jag är det om jag hittar någon som värdesätter samma saker som jag. I ett förhållande måste man komplettera varandras egenskaper o respektera varandra, alla har något man inte tycker om men det är bristerna som man ska kunna leva med. Jag har kommit långt på min väg vad det handlar om mig själv o mitt självförtroende men när det gäller kärlekslivet är jag fortfarande väldigt försiktig o väldigt rädd. Men någonstans inom mej så vet och hoppas jag att min rädsla kommer att försvinna bara jag träffar någon som förstår min rädsla o kan ta det lugnt o inte behöver stressa fram känslor, för är det rätt så kommer dem.

Pöss o kram