Finns det något värre än att åka buss, just nu sitter jag på bussen på väg mot Hudik för jag har lämnat in min pärla, eller pärlan kanske jag inte ska kalla den för, börjar bara bli less på bilen nu, nej det får bli ett jobb så jag får köpa mej en bil som folk ser så dem inte kör på mej =) Helgen har varit lugn fick åka till Sundsvall i fredags ville träffa farmor hon har ju åkt på en hjärtinfarkt till men klarade denna med hon blir 91 år idag, på lördagen vaknade jag tidigt o körde ett träningspass hemma i vardagsrummet sen tog jag ett varv runt kyrksjön men ångrade mej när jag kommit halvvägs runt för det var riktigt kallt kan jag lova. Sen tömde jag husvagnen som jag hoppas jag får såld för jag har ingen nytta av husvagn. På kvällen gjorde jag samma sak som andra lördagar myste till det med levande ljus i hela lägenheten sen fick jag trevligt besök då vi tittade på film o tro det eller ej men jag var vaken hela filmen..... Många tankar o känslor snurrar i min kropp men tyvär kan jag inte skriva av mej här i för det känns som att säger jag det rakt ut då erkänner jag vissa saker jag inte vill, o alla får veta. Gamla rädslor som jag har kommit över har tagits över av nya, jag vet inte jag kanske ska traska vidare på min väg ensam eller jag kanske ska våga släppa in lite kärlek i mitt liv igen. jag är inte rädd för att få känslor för en man igen det glädjer mej att jag hittat tillbaka på den biten igen det visar bara att jag inte är så kall som många trodde i höstas, det som skrämmer mej är att tänk om det inte är besvarat, tänk om jag vill mer än den andre, tiden kan bara visa vart jag står i andras människors liv.
Nu har jag äntligen tagit det slutgiltiga beslutet, jag kommer att flytta till Hudik ville ju dra mej dit när jag lämnade O men det kändes som jag flydde då o jag ville gå färdigt min utbildning. Jag ville stanna i Ljusdal tills jag rett ut mina känslor som jag hade för O, men nu har jag släppt o gått vidare, nu känner jag mej redo att följa mitt hjärta, mitt beslut känns helt rätt, men jag behöver fortfarande mina pumor att kunna umgås med men det är ju inte så långt borta. Det som känns så skönt är att jag velat men nu känner jag att jag gör rätt, det som skrämt med att flytta till Hudik har varit rädslan för att bli ensam, när jag mådde som värst var jag rädd för att bryta ihop igen när jag kommit upp på fötter, men idag vet jag att även om jag faller så kan jag resa mej igen o jag har en stark grund att stå på jag har mej själv, o jag vet vem jag är o vad jag vill, o det finns inga hinder här i världen bara jag vill tillräckligt mycket. För så länge man kan älska med hjärtat kommer man hur långt man vill....
Pöss o kram
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar